Etikettarkiv: engagemang

Var kommer (mitt och ditt) miljöengagemang ifrån?

Nu blir det ett långt och kanske lite filosofiskt inlägg, men det är intressant att fundera på vad det är som gör att vissa människor har ett större miljöengagemang än andra. Och varför vissa inte bryr sig ett dugg om miljön, eller kanske tror att det inte spelar någon roll vad de gör. Pratade även om detta med goda vänner i helgen och det är alltid lika fascinerande att försöka sätta sig in i hur andra människor tänker och resonerar, vad det är som påverkar deras värderingar och inställning.

Min drivkraft, som jag skriver i presentationen av mig själv här i bloggen, är – helt enkelt och blygsamt – att jag vill vara med och göra världen till en lite bättre plats. Jag brukar halvt på skämt säga att jag vill ”rädda världen litegrann varje dag” (precis som jag skrev i min krönika om hållbar livsstil). Och så är det faktiskt, hur förmätet eller kaxigt det än kan låta. Ibland påpekar min man att jag inte behöver bära hela världens samvete på mina axlar, men på något sätt har jag svårt att låta bli… Vi är så oerhört lyckligt lottade som är födda i denna del av världen, i Sverige – ett av världens bästa länder att leva i – att vi bara måste ta chansen att bidra och hjälpa till, om det så är med kunskap, inspiration eller rent ekonomiskt i form av bidrag. Det är vår förbannade skyldighet, rent ut sagt (pardon my French).

Mitt eget engagemang kommer från flera håll. Dels växte jag upp alldeles intill skogen och lekte (på riktigt…) med kottar som barn, sådant sätter sina spår ;). Självklart gick jag i Mulle-skola (det gjorde väl alla barn på 70-talet?) och det finns inte en chans att jag slänger skräp på marken.

Sist men inte minst tillbringade jag mycket tid med min mormor Svea – en sparsam kvinna som tog tillvara på det naturen och trädgården gav och hon slängde inte något i onödan. Och att hushålla med resurser är ju precis vad miljö- och hållbarhetsarbete handlar om! Min mormor föddes 1912 i ett samhälle i Sörmland. Hon började tidigt att arbeta som hushållerska hos olika familjer där hon tog hand om barnen, hemmet och matlagningen. Hon var urstark! Hennes händer – som hade jobbat hårt hela livet – kallade vi skämtsamt för ”smehänder”, de var så tåliga att hon likt en smed kunde ta i varma saker utan att behöva grytlapp och sånt trams. Och hon var en mästarinna på att hushålla – att spara på resurserna, återanvända och ta tillvara. När hon växte upp var det rent nödvändigt, men det där satt i ryggmärgen även senare i livet. Och jag har nog ärvt en del av den där ryggmärgen, efter att ha tillbringat många sommarlov tillsammans med mormor och morfar i deras lilla banvaktarstuga på den Östgötska slätten, intill åkrar, kossor och skog. Några av mina finaste minnen är när jag satt på en pall i deras trädgård och plockade krusbär tillsammans med min morfar som mormor sedan kokade en gudomligt god kräm av, eller när mormor och jag satt på bänken utanför stugan och skrapade nyskördad färskpotatis direkt från landet  med en sån där gammaldags bordskniv… haha, så idylliskt det låter! Men det var fint och satte tydligen sina spår.

Så här ser det faktiskt ut i mitt kylskåp...
Så här ser det faktiskt ut i mitt kylskåp, precis som i mormors!

Jag minns också så väl hur det såg ut i hennes kylskåp. Ofta stod där små pytsar med matrester – en klassiker är den lilla assietten med ett par kalla kokta potatisar och en halv köttbulle på, med en kopp över som lock. Och jag gör precis likadant! Min familj retar mig ibland över de där små pytsarna och undrar om jag verkligen kommer att använda det. Ärligt talat händer det väl att jag ibland får slänga något som hamnat lite för långt bak i kylskåpet, men samtidigt är mina barn vana vid att när mamma lagar mat så blir det ofta småplock och rester – kanske en omelett, sallad eller en soppa som jag slängt ihop av det som råkade finnas i kyl och frys just då. Vi kan väl kalla det hållbara tapas, helt enkelt ;)!? (hmm, det kanske förresten kan bli en ny kategori i bloggen – recept på hur man kan använda matrester…).

Så, med detta inlägg hoppas jag att du kanske vill fundera på och dela med dig av hur du ser på dessa frågor – vad är det som gör att du har, eller inte har, ett engagemang för miljö- och hållbarhetsfrågor?

Hjärna – Hjärta – Händer

När jag tänker miljö- och hållbarhetskommunikation brukar jag tänka i tre steg: hjärna – hjärta – händer.

1. Hjärna

hjärnaFörst behöver man information, ren fakta om hur något ligger till. Kanske siffror på konkreta utsläpp, till exempel koldioxidutsläpp från en resa, eller hur många liter vatten det går åt för att tillverka ett par jeans. Eller information om hur många år det kommer ta tills en viss medeltemperatur väntas ha uppnåtts.

2. Hjärta

hjärtaNär man vet (hjärna) – eller ser, exempelvis en bild – så väcks en känsla i kroppen. Kanske känns den mer i magen, men jag väljer att uttrycka det som att man får en känsla, ett engagemang, i hjärtat. Något som griper tag i en. Något som ger kraft och energi.


3. Händer

hjärna-hjärta-handNär man både vet och känner är det dags att göra något – att agera i riktning mot en mer hållbar livsstil till exempel. Det kan man göra på flera sätt: källsortera sina sopor, cykla mer i stället för att ta bilen, eller helt enkelt skänka pengar till något bra projekt.

I den här bloggen har jag valt att kategorisera mina inlägg utifrån dessa tre kategorier (samt några fler). Jag förklarar innebörden av dessa kategorier, och vad man kan förväntas hitta i motsvarande inlägg, så här:

  • Hjärna – inlägg med fakta och information som utgör grunden för att sedan kunna känna (hjärta) och göra (händer).
  • Hjärta – inlägg som vill skapa en känsla och ett engagemang för att göra (händer).
  • Händer – inlägg om vad man (du!) kan göra för att ha en hållbar livsstil. Det kan tolkas både som vad du kan göra med dina händer, men också om vad du kan göra så att något faktiskt händer…!

Slåss mot Goliat

Vattenyta. Foto: Helena Wildros.
Vattenyta. Foto: Helena Wildros.

Jag tror inte att jag är ensam om att bli väldigt berörd av Lalehs fantastiska låt Goliat. Den har sjungits flitigt på skolavslutningar och avslutningsshower på sistone. Och jag gråter varje gång. Texten är helt fantastisk. Jag får alltid en gråtklump i halsen på samma ställe…

”Vi sa: vi ska ta över
vi ska ta över världen
vi ska bli stora
vi ska bli mäktiga
och vi ska göra jorden hel
ja vi ska göra vattnet rent
ja vi ska aldrig skada
varandra mer”

De ska göra jorden hel och vattnet rent. Våra barn, alltså. Vår framtid. För att vi har smutsat ner och förstört den.
Jag skäms… vad är det vi lämnar efter oss??!

”Och vi ska slåss
ja vi ska slåss mot Goliat
så tro på mig för jag vet att
du är modigast, du kan”

Kära barn, jag hoppas innerligt att ni kan.
Om inte vi lyckas innan dess…